Put on your fake smile and be imaginary-happy, my friends.

Det var väldigt länge sen.. Eller nej, jag har aldrig känt såhär. Jag är inte hjärtekrossad längre. Jag är inte olyckligt kär, utan jag har hamnat i något som närmast kan beskrivas med ordet "fri". Eller ja, friare.

En vecka har flytit på utan obekväma tankar på hur hon har det. Hjärtekrossar'N är ute ur min tankeverksamhet! Ni kan ju tänka er hur tomt det är där nu.

Jag har heller inte tänkt lika mycket på Henne, inte på samma sätt som förut. Kanske är bäst att hålla det så. Det blir kanske still  i en förvirrad hjärna när man slipper överanalysera, deppa och dagdrömma om någonting man ännu inte kan göra någonting åt.

"Du känner inte ens mig, så hur kan du veta?"

Det har nog varit lite så att jag varit kär i kärleken, och just den meningen var början på slutet på den förälskelsen. Jag tror ändå att det ligger någontng speciellt i den där långvariga kemiska placebo-kärleken, om det så är nära vänskap eller någonting annat (sånt där som jag aldrig förtår mig på).

Nu när jag inte grubblar hela dagarna, kanske man kan förgylla dem med nya bekanskaper? JA!
På fredag kommer Devine hit, och även Cindy och hennes flickvän Denise kommer joina för picnic på Långnäs, där även IB'arna grillar und shit, så det blir ycket trevligt folk!
Aldrig träffat Dev, men hon verkar vara en sån som man vill göra glad, för att hon då imaginärt lyser, så man får en fin sommarbränna. Eller nått. Vet inte vad jag pratar om.
Som vanligt.
                                                  
                                                  
       
Och nu till någonting helt annat. En lite depp-update för att bloggen inte ska bli så lycklig:
Någon dag förra veckan påmindes jag om en händelse som egentligen var väldigt passande just då, men som jag tyckte var katastrofalt misslyckad. Min fostermamma och jag pratade om någonting, och kom in på någonting från förr, och säger:

"Det var tur att jag ställde barnvaktsmonitorn i trappen den där natten."

Jag visste inte om det, och tänkte sticka hemifrån, helt trasig i själen. Bara en sak i tankarna, och det hade tydligen synts väldigt väl på mig innan jag gick upp och la mig.
Så när jag är påväg ner för trappen, ser jag monitorn, och hör steg från köket. Hon frågar vad jag gör, och jag säger inget och går upp och tar ut ångesten på annat sätt.

Trevlig info.
Jag har verkligen varit ett riktigt psykfall.
Tyvärr finns det en sak just nu som skulle få mig att tappa fästet totalt, om det visar sig att det är så.

Sånt som märks.

Nu ska jag röka, och dricka min älskade saft.
Heddå.