What are words when you really don't mean them when you say them.
                                      

Fucking shit vad fort saker och ting kan ändras.

Igår kl. 21.20 bestämde jag mig för att dra ner på stan för att möta några vänner. Observera att det är 0.6 mil från mig till stan, och min cykel blivit snodd, OCH att det regnade..
Well, well, the action starts ungefär vid 11, då jag tar min första elelr andra öl (?) - ingen vet. Grejt.
Kaoskaos, jag tappar bort mina vänner, varav den jag ska sova med är snooorfull. Paaaanik, eftersom jag inte kände för att sova ute igen.HIttar dom, och vi går till stället utanför stadens hotell, och dricker öl och fjantar. (Blahbablaha, jag känner att detta börjar bli lite väl mycket "hej, idag gjorde jag det här, hejdå", men det sket jag i nu för jag är heeeeelt schluut.)
Går till statoil och köper cigg, dricker emr öl, och går vidare mot Gärdet, säger hejdå till alla förutom han jag ska sova hos. Dock har dumfan tappat bort nycklarna, och hans sambo är ute och dricker öl och är glad, medan vi tar skydd fran regnet i ett äckligt jävla soprum. Ramlar och smackar upp skallen så det började rinna blod, och vännen krokar till näsan så det FORSADE blod. Fett. (Jag gav honom en högerkrok över käften också, så det tidigare blodet började spruta ner på min jacka. Mindre fett.)
Sen kommer vi in i trapphuset iaf, och jag lägger mig där och vilar, för jag är bajstrött. Lite skabbigt,

but you gotta do, what you gotta do.

W/E min vän är om möjligt ännu fullare, och ringer sin sambo, men han svarade såklart inte, och sen sin faster (kl. 02 på natten.), och hon får palla sig upp och hämta oss. Sover långtborta åt helvete, och har ingen anning om hur jag ska komma hem. Fast det tänkte jag först på morgonen. Grejt.
Väcker min vän, och vi kliver upp och fixar skit, och sen bestämmer vi oss för att ta trehjulingen. Observera att vi hade fått ca. 4 timmars sömn, och var fortfarade småfulla.
MEN HERREMINGET vad kul det var! Lite läskigt att åka i 80km/h utan hjälm på gropiga landsvägar med en full förare, yesyes. Sen åkte vi till sambon och drog med honnom också, så vi satt svå på varsin sida om bakdelen på trean, och föraren. Det gick åt helvete.
Mitt inne i stan gasar han på som en jävla jude, och jag hinner inte med svängen han gör samtidigt, så jag flyger av mitt ut i vägen, och gör nån ninjakullerbytta och skrapar upp händerna och knät. Sen fortsatte vi!
Åkte genom stan, överallt och ingenstans i alldeles för hög fart.
Jag ska kolla hur det gick för honom, nu när han kom hem med sin "lånade" trea.

Jag kan tillägga att under all denna tid ville jag bara avsluta allt. Ångest, illamående, total avsaknad av känslor, ilska, hat, kärlek. Jag visste att allt jag höll på med vad fel i så många avseenden, men jag får nån sorts kick av dumheter.
Stört.

Jag pallar inte bry mig om att min meningsbyggnad är totalt ur funktion idag, men texten ovan försäkrar mitt giltiga skäl till detta.

Jag fick veta en bra sak idag iaf.
Jag har inte lämnat in en enda uppsats eller uppgiftspapper under psykologi A-kursen, men min lärarinna ville prata med mig efter lektionen.
Lärarinnan: Du har ju inte lämnat in en endaste sak, Natalie. Jag tänker dock göra ett undantag, eftersom du pratar så bra. Handen sitter nästan fast i taket, och du vet så mycket! Därför får du ett godkänt!
Jag: Men tack så mycket! :D

L: Du behöver ju inte säga detta till alla, för du är ett verkligt undantag. Det skulle kännas fel att ge dig underkänt!
J: Tacktacktacktack!


SCHTEKIGT SOM FAN!

Det är bra att vara tjenis med lärarna, fer sure. Jag hade inga som helst tankar på att ens kunna få ett G, eftersom tiden är så knapp, men nu blev det ju ett IG mindre, tack vara min lärarinnas bra omdöme!

                                                  
                         
Imorgon kommer Devine.
Det blir nice, om jag går och läger mig nu, för annar är jag zomibie-gurrl imorgon.
Inte för att hon skulle klaga, den sombieälskar'N.
                                                  
                        

Och jag säger bara en kost, sammanfattande sak om hur jag känner mig just nu:
Känslor är överskattade.

/ N.

Put on your fake smile and be imaginary-happy, my friends.

Det var väldigt länge sen.. Eller nej, jag har aldrig känt såhär. Jag är inte hjärtekrossad längre. Jag är inte olyckligt kär, utan jag har hamnat i något som närmast kan beskrivas med ordet "fri". Eller ja, friare.

En vecka har flytit på utan obekväma tankar på hur hon har det. Hjärtekrossar'N är ute ur min tankeverksamhet! Ni kan ju tänka er hur tomt det är där nu.

Jag har heller inte tänkt lika mycket på Henne, inte på samma sätt som förut. Kanske är bäst att hålla det så. Det blir kanske still  i en förvirrad hjärna när man slipper överanalysera, deppa och dagdrömma om någonting man ännu inte kan göra någonting åt.

"Du känner inte ens mig, så hur kan du veta?"

Det har nog varit lite så att jag varit kär i kärleken, och just den meningen var början på slutet på den förälskelsen. Jag tror ändå att det ligger någontng speciellt i den där långvariga kemiska placebo-kärleken, om det så är nära vänskap eller någonting annat (sånt där som jag aldrig förtår mig på).

Nu när jag inte grubblar hela dagarna, kanske man kan förgylla dem med nya bekanskaper? JA!
På fredag kommer Devine hit, och även Cindy och hennes flickvän Denise kommer joina för picnic på Långnäs, där även IB'arna grillar und shit, så det blir ycket trevligt folk!
Aldrig träffat Dev, men hon verkar vara en sån som man vill göra glad, för att hon då imaginärt lyser, så man får en fin sommarbränna. Eller nått. Vet inte vad jag pratar om.
Som vanligt.
                                                  
                                                  
       
Och nu till någonting helt annat. En lite depp-update för att bloggen inte ska bli så lycklig:
Någon dag förra veckan påmindes jag om en händelse som egentligen var väldigt passande just då, men som jag tyckte var katastrofalt misslyckad. Min fostermamma och jag pratade om någonting, och kom in på någonting från förr, och säger:

"Det var tur att jag ställde barnvaktsmonitorn i trappen den där natten."

Jag visste inte om det, och tänkte sticka hemifrån, helt trasig i själen. Bara en sak i tankarna, och det hade tydligen synts väldigt väl på mig innan jag gick upp och la mig.
Så när jag är påväg ner för trappen, ser jag monitorn, och hör steg från köket. Hon frågar vad jag gör, och jag säger inget och går upp och tar ut ångesten på annat sätt.

Trevlig info.
Jag har verkligen varit ett riktigt psykfall.
Tyvärr finns det en sak just nu som skulle få mig att tappa fästet totalt, om det visar sig att det är så.

Sånt som märks.

Nu ska jag röka, och dricka min älskade saft.
Heddå.

Jag tror jag tappat min värdighet.

Det är alltid jag som väntar. Jag som förlåter. Jag som hela tiden tänker på fina saker som skulle kunna göras, så att de kunde bli såna fina minnen som man berättar för sina barn. Jag som saknar. Jag som älskar sådär vilkorslöst, sådär som man ser folk göra i filmer. Så som alla säger att det inte går att göra, för det bara är på film. Det är alltid jag som riskerar, stressar, prioriterar och låter andra komma lite i skymundan bara för en stund med just den personen. Jag gör nästan vad som helst.

Sover ute för att kunna ta vara på tid.

Det värsta är när man vet att människan aldrig skulle göra samma sak.

Aldrig gjort.

Kommer aldrig.

För vi är inte såna som i slutet får varandra.

Varför ska jag alltid bli sådär stormande kär, och säga till människan att det är så. Alltid vara den som trånar. Varför händer det aldrig mig?
Är jag en sån människa som det tar tid att bli kär i, att lära sig tycka om och älska?

Det är så vitt jag vet inte någon som fallit huvudstupa för mig.

Så som jag gjort.

Det är FAIL.
Jag borde skapa en klon av mig själv, och leva i något slags incest-twin-klon-antiklimax, där jag blir trött på mig själv.

_______________________________________________>8

Du är oförstörd för mig.

Fan. Jag hatar vissa minnen.

Fan. Jag hatar ovisshet.

Fan. Jag hatar ignorans.

Fan. Jag hatar självuptagna människor.

Fan. Jag hatar att jag alltid fuckar upp saker.

Fan. Jag hatar kukar.

Suck. Jag ogillar att jag inte har ett sommarjobb.

Suck. Jag ogillar testosteronstinna killar.

Suck. Jag ogillar kyla vid fel tillfälle.

Suck. Jag ogillar att jag måste låna någon annans Spotify.

Suck. Jag ogillar att jag kanske inte kommer kunna gå på balen.

Yes. Jag gillar detta typsnitt. Mumma.

Yes. Jag gillar trevliga människor.

Yes. Jag gillar sommarsallad med fetaost.

Yes. Jag gillar att mina piercingar matchar varandra.

Åh. Jag älskar att det snart är sommar.

Åh. Jag älskar att det snart blir åskväder.

Åh. Jag älskar skrattanfall.

Åh. Jag älskar Papa Roach.
Åh. Jag älskar mina vänner.

Åh. Jag älskar tatueringar.

Åh. Jag älskar mina familj.

Åh. Jag älskar Henne.

_________________________________________________ >8

Jomenhej. Jag har inte så mycket att säga idag, mer än att längtar tills att jag lägger mig. Har fått svaret på mina mysiska ljud ("Aliens") - det finns ett ekorrbo under mitt tak.

Skönt det iaf. Gillar inte aliens så västa mycket.

"Pleazzzzeh let meheh eatyooo braiinzz!"

Jag vill så mycket, och måste se till att det blir så. Annars är jag ju sådär dålig som jag får mig själv att framställa mig själv att verka som, fast jag egentligen inte är - vilket jag ska bevisa. För mig själv, that is.
My future is in my hands.

And always has been.

Hej-då, nu ska jag dricka saft.