Jag tror jag tappat min värdighet.

Det är alltid jag som väntar. Jag som förlåter. Jag som hela tiden tänker på fina saker som skulle kunna göras, så att de kunde bli såna fina minnen som man berättar för sina barn. Jag som saknar. Jag som älskar sådär vilkorslöst, sådär som man ser folk göra i filmer. Så som alla säger att det inte går att göra, för det bara är på film. Det är alltid jag som riskerar, stressar, prioriterar och låter andra komma lite i skymundan bara för en stund med just den personen. Jag gör nästan vad som helst.

Sover ute för att kunna ta vara på tid.

Det värsta är när man vet att människan aldrig skulle göra samma sak.

Aldrig gjort.

Kommer aldrig.

För vi är inte såna som i slutet får varandra.

Varför ska jag alltid bli sådär stormande kär, och säga till människan att det är så. Alltid vara den som trånar. Varför händer det aldrig mig?
Är jag en sån människa som det tar tid att bli kär i, att lära sig tycka om och älska?

Det är så vitt jag vet inte någon som fallit huvudstupa för mig.

Så som jag gjort.

Det är FAIL.
Jag borde skapa en klon av mig själv, och leva i något slags incest-twin-klon-antiklimax, där jag blir trött på mig själv.

_______________________________________________>8

Du är oförstörd för mig.