Ett påhopp kommer, och hon vägrar inse att jag försöker för vår skull, att jag inte är som förut, och hon säger att jag är "dum i huvudet och att hon inte pallar mer, hejdå," då är det sjukt svårt att hålla emot impulserna. Cutcutcut, emokid.

Fucking helvetesjävla fittfan. Inget är rätt, allt är fel. Emkid, buhu.

GREJEN ÄR JU DEN ATT JAG FÖRSÖKER ATT GÖRA SÅ DET INTE ÄR SÅHÄR! Jag försöker vara en bra dotter, en bra kompis, bra flickvän, en bra människa, men jag faller handlöst varje gång en hor-motgång kommer.

Hemma är det skit, för jag är inte så bra som hon vill att jag ska vara. Jag gör aldrig som hon vill, bara som jag vill. Grejen är den att jag inte kan fungera som mig själv, om jag inte gör saker jag vill, på mitt sätt. Få ha mina åsikter om saker, få säga min mening utan att det alltid ska vara fel, om det råkar motsäga det hon tycker. Jag har alltid fel. Jag är alltid jobbig och motsträvig. Jag är bara en jävla börda, en riktigt jävlig unge, för att jag håller mig till mig själv, och tycker som jag tycker, för att jag vill leva mitt liv, på mitt sätt. Visst, det är inte bra alla gånger, men att åka till en kompis och lacka ur för det, och sen leta efter fel, och hitta ett: Oinlämnade filmer, som mina kompisar sagt att de lämnat tillbaka, och jag inte lagt ner mer tanke på pga av att de sagt att de var inlämnade.

Jag försökte förklara, och det var verkligen ingenting jag kunde göra något åt, men det var barabarabara mitt fel, jag var så dum och påväg på samma gamla bana igen. Och jag blev så jävla less, jag fick inte ens prata till punkt, hon sa "Nu lyssnar du på mig!", mitt upp i en mening jag påbörjat. Så jag svarade "Nej, du lyssnar på mig, för det du säger är bara massa skit!" Kanske inte världens bästa ordval, då hon tänder till på minsta lilla. Hon la på i örat på mig, och jag har inte pratat med henne sen dess.

Jag pallar inte med att vara där "hemma" snart, och det är väldigt snart den gränsen är nådd.

Jag vill välla ur mig alla tänkbara fula ord, och bara skrika oavbrutet i all oändlighet, tills jag ruttnar och dör. Agera som ett riktigt jävla psykfall. Vilket jag känner mig som i vissa situationer, sitter och vaggar fram och tillbaka, helt apatisk. Alla känslor på utsidan vissa stunder, inlåsta i mig andra. Dock var det mer förr, nu är jag bara känslolös. Det krävs mycket till innan en enda tår fälls, innan jag blir riktigt förbannad, att känna mig "här". Jag lever i en fantasivärld, känns det som. Och känslorna som förtrycks av dessa piller jag äter, killar mig på insidan och jag vet inte vilken känsla som vill ut. Är jag ledsen? Är jag arg? Är jag helt jävla trasig? JAG VET INTE.

Jag slösar  bort mina dagar känns det som. Jag gör inget vettigt, inget som kommer ha värde i framtiden. Värdelöst att ens finnas till, jävla patetiska horvärld. Finns inget hopp till er.

Eat, sleep, repeat.